GoKartistorian

Den där tanken om att köra tävlingsbil hade nog funnits där i rätt många år, men avståndet från tanke till verklighet är oftast rätt långt. Så var det i alla fall för mig.
Jag hade ju visserligen en ganska stor erfarenhet bakom ratten. Jag jobbade under ca 10 års tid för Michelin, som representant och det innebar väldigt mycket bilkörning. Jag hade tjänstebil och fria däck och jag valde ju alltid värstingdäcken eftersom jag älskade att köra bil och gasa, om du förstår vad jag menar. Under de år jag var anställd på Michelin avverkade jag 6 bilar och varje bil skulle gå 9000 mil innan man var berättigad att byta till ny bil, så med andra ord fick jag 54000 mils erfarenhet på vägar runt om i hela Sverige.
Då 2009, när jag var i övre medelåldern – typ 60, så var det väl inte sånt här man skulle gå och grunna på, men har såna griller väl börjat är det omöjligt att ändra på, så är det bara!!!
Min stora ”fasa” var: ”Tänk om jag sitter i gungstolen när jag blir ”gammal” och säger till mig själv – Varför har jag inte kört racerbil?”
Är den nån som kan förklara för mig hur man får något sådant att bara försvinna – nä, det är helt omöjligt!
Varför hade jag inte gjort som Håkan Dahlqvist, Kent Åkesson, Staffan Johansson eller Bengan Arvelid…??? Ja, det var så klart det där med musiken, som var hindret!

Min ekonomi har aldrig varit överflödig, så när jag då försökte sätta mig in i hur detta skulle kunna finansieras insåg jag ganska snart att det absolut inte var genomförbart. T.ex. hur skulle en halvgammal gubbe utan nästan ingen erfarenhet av racing alls kunna skaffa Sponsorer? Jag blev tvungen att lägga det hela på hyllan!!!

Några månader senare träffade jag min kusin Orvar, som i slutet av 60-talet och början av 70-talet tävlade i GoKart. Han körde då i en klass som hette E-klassen (motsvarar nutidens KZ) och hade ganska stora framgångar, kom bl.a. 2:a i SM.
Eftersom Orvar på ålderns höst börjat köra Superkart (en supersnabb gokart med chassie och bakvinge, som bl.a. har varvrekordet på Ring Knutstorp), kom vi in på racingsnack och jag berättade för honom om mina idéer om racing.
Orvar kom direkt med ett förslag, varför köper du inte en GoKart?
Det finns en klass som heter Rotax Max utan växlar men med startmotor (ingen behöver springa igång dig) toppfart på ca 120km/h. Du kan säkert hitta någon begagnad till en vettig kostnad.
Hyrkartträning
Detta ledde till att jag började testa att köra hyrkart på Åsum Ring. Jag ordnade t.o.m. hyrkartstävling med mina kompisar, men det gjorde jag bara en gång – jag vann ju inte…! Efterhand blev jag snabbare och i samband med det lovade jag mig själv – ”om jag kommer in på listan för dem som har bra varvtider med hyrkartarna – då köper jag min egen kart!” Tro det eller ej, men jag lyckades komma in på listan och då var saken klar!!!
Mina varvtider med hyrkarten:

Datum:	2009-08-09 /	2009-08-12 /	2009-08-20 /	2009-09-04 /	2009-09-06
Varvtid:	50,111	49,007	48,119	47,732	47,125

(Okej, jag hade kanske satt 47 blankt som mål, men 47,125 är ju så nära!)

Nu började jag kolla på nätet i vilken prisklass man hamnade och det verkade ju inte helt omöjligt.
Kristianstads Karting Klubb
För att få mer kött på benen började jag prata med folk på Kartingbanan i Åsum. Där kunde man ta en fika ihop med kartförare eller snarare deras pappor. När jag hörde deras prat om karting och att de faktiskt kallade kartarna för ”bilar”, lyste mina ögon….
Jag började även besöka Peter Mislijevic, som på den tiden hade hand om Hyrkartarna och Verkstaden. Jag bad om hans synpunkter på olika kartar som var till salu och vad jag skulle tänka på vid ett köp. Han var oerhört hjälpsam.

I oktober hade jag hittat det perfekta klippet – en Jesolo Kart med Rotax Max motor från 2007. Välskött och fin.
Det var en man i Stockholm som sålde den. Han berättade att han var 70 år och körde egentligen Historic Racing med sin Formula Bil. Han menade att det är svårt att få till någon träning med såna bilar och därför hade han köpt den här Gokarten. Han berättade att efter 15 minuters körning var han tvungen att stanna och spy – han tålde inte de höga G-krafterna som blir i en Gokart!!! Detta ledde till att han sålde den.

Orvar var hygglig och hämtade den hos honom och ett par veckor senare, när han skulle tävla i Anderstorp, tog han den med sig dit. Jag och min blivande mekaniker och dress-man, eller som han själv gärna kallade sig – ”ÖGONTJÄNARE” – Bengan Hult, körde dit med hyrsläp och hämtade den.
Den var i utomordentligt fint skick, så med spänning körde vi hem och lastade in den i mitt garage.

De var ingen särskild värme den årstiden det året, så jag hann med att testköra 1 gång, men insåg snabbt att jag inte kunde börja träna förrän Åsum Ring skulle öppna till våren. För att inte slarva bort de här månaderna, bad jag Peter M om att få vara i hans verkstad och med hans insyn plocka isär motorn för att på så sätt lära mig lite. Han hjälpte mig så fort jag stötte på frågetecken och vi bytte ut en del packningar och gjorde en grundlig översyn av motorn. Jag hade i stort sett ingen erfarenhet av motorer tidigare (förutom att jag ”jackade kolven” på min moppe i 15-års åldern), så det jag lärde mig hos Peter var ovärderligt!

Allt måste transporteras…

Det är ju helt omöjligt att kunna resa omkring och tävla utan någon typ av transportfordon – jag hittade ett Brenderup skåpsläp på Blocket, som jag tyckte var perfekt och till rätt pris. Har man gett sig in i leken måste man gå hela linan ut, eller hur?
RacingTeam
2008 tror jag det var, när jag och några kompisar bodde över på ett hotell i Calais som hette Pacific. På andra sidan gatan hade hotellet ett garage med texten Garage du Pacific. Bengan och jag stod och läste det där namnet och sa med gemensam stämma –”Om man nån gång ska ha ett racingteam så ska det ju heta så som det här garaget!”

Därför var ju Teamnamnet redan spikat och det var bara att få till en just logga…..

2010

Jag anmälde mig redan i början av året, till min första tävling, KLIPPAN CUP och DM den 3 – 4/4 2010.
Jag hade fyllt 60, så när jag valde nummer i samband med min anmälan valde jag därför nr 60.
Nu var goda råd dyra – nu skulle det börja tränas. Min första riktiga träning var på Väla Kartbana i Helsingborg.

Enda problemet var att när det var dax att börja köra så började det spöregna. Jag körde några varv, men kom snabbt, tillsammans med Bengan, min mekaniker eller snarare glasögonhållare (jag kan förklara sen) att det här inte var särskilt fräckt – allt blir ju dyngblött – vi kör hem!
Innan tävlingen i Klippan hann jag med en eller kanske två träningar på Åsum Ring. Jag fick stor hjälp av mina nya klubbkamrater att t.ex. välja rätt spår och hitta apex. Minns särskilt Dennis Larsson 10-11år, som kom fram till mig och sa – ”jag har kört bakom dig några varv och sett att du väljer helt fel spår. Om du vill kan du köra bakom mig, så ska jag visa dej hur du ska köra!!” Vad säger man om sådan kamratskap – helt underbart, snacka om att känna sig välkommen i klubben!

TÄVLINGSDEBUTEN 2010

Klippa Cup och DM
Tävlingsdagen kom och med stort självförtroende körde jag till Klippan, hela min familj med barn och barnbarn följde med. Bengan anslöt så klart.
Någon frågade vilket drev jag skulle köra på. Jag kör väl på det som sitter på tänkte jag, men killen sa, du måste byta bakdrev – kör med 78!
Ett intensiv arbete sattes igång för att hinna byta drev, något som jag själv aldrig hade kommit på att göra.
Vi hann bli klara till start och eftersom jag var nybörjare så skulle jag starta sist. Du kan inte ana hur spännande det kändes – äntligen skulle jag bli ”racerförare”!

Jag hade läst mig till att det var viktigt att inte varva motorn för mycket innan den var varm, så det var precis vad jag gjorde när vi släpptes ut på uppvärmningsvarvet till första kvalet. Alla framför mig fullständigt försvann, så när jag var i första kurvan hade dom andra kört halva varvet. Startern fick ge oss ett uppvärmningvarv till för att jag skulle kunna hinna ikapp klungan. Efter start och några varv blev jag avflaggad eftersom dom andra närmade sig för varvning. Jag hann inte köra av – jag blev påkörd bakifrån och hamnade i en däcktrave.
Heat nr 2 blev mycket bättre. Jag hade lärt mig massor – nu var det full gas från början och jag hängde med hur bra som helst på uppvärmningsvarvet. När starten skulle gå såg jag framför mig hur alla sträckte upp armarna i luften och viftade runt med dem – jag gjorde så klart samma sak utan att egentligen veta varför! Jag förstod först i efterhand varför dom gjorde så, det var fråga om omstart och vi skulle köra ett uppvärmningsvarv till och man ville uppmärksamma de som var bakom om detta. Jag låg dock sist…., man lär så länge man lever!
Robin, som hjälpte mig med drevbytet, påpekade att jag måste ruta in mitt kartnummer med svart tejp, för att visa mina kombatanter att jag är nybörjare! Ett förslag som var utomordentligt bra! Det var så bra att jag fortsatte ha den där tejpen i flera år, ända tills Torphage, som var tävlingsledare och domare i SKCC, sa åt mig att ta bort den. Tejpen skulle man bara ha de 3 första tävlingarna.
Finessen med tejpen för min del var att jag bl.a. alltid fick starta sist i både heat och finaler oavsett var jag hade för placering i heaten. Ni vet, en rullande start i karting är inte att leka med i första kurvan. Eftersom jag startade sist kunde jag i stort sett alltid undvika kollisionerna när alla i mitten av startfältet försökte avancera framåt. Lite sammandrabbningar i mitten gav mig ofta möjligheten att ta mig uppåt i fältet. Inte för att jag kunde behålla den positionen, de som inte hade kört sönder sina kartar brukade normalt komma ikapp mig efter några varv, men vad gjorde väl det.
Mina mottävlare var mellan 15-18 år och helt säkert hade de flesta av dem kör kart sedan 7-8 års åldern. De var oerhört skickliga förare och min ambition var nog aldrig att vinna. Jag var bara lycklig att få vara med. Ta bara känslan när man tillsammans med hela startfältet sitter i karten och väntar på att heatet ska starta!
Grön flagga och uppvärmningsvarvet kör igång (det var bara min första tävling som jag sparade motorn) nu var det full gas ett och ett halvt varv innan alla saktar ned för att lägga sig på två led i den startordning man fått.

Mina varv tider på ”Gamla Banan” med min fina Jesolo Kart
Mitt varvrekord 2010 tog jag på Grande Final i Kristianstad den 17 oktober. En prestation, tycker jag själv, eftersom det var svinkallt på den tävlingen. Jag vågade inte köra träningen på morgonen eftersom kylarvattnet frös!

Datum:	2010-04-29 /	2010-08-22 /	2010-08-26 /	2010-10-17
Varvtid:	41,89	40,10	39,53	39,286

Klubbkompisar
Några av mina klubbkompisar i Kristianstad, som körde Rota Max, som jag särskilt minns var Jenny Nilsson och Pontus Kamph. Rickard Österberg som gick över från Sport 2000 till Rotax Max något år senare, var lätt att känna igen ute på banan, han var den ende på den tiden som använde nackskydd!
Jenny var en duktig förare, som hjälpte mig jätte mycket. Jag hjälpte henne på en tävling på Klippan, genom att släppa förbi henne efter att hon snurrat! Det gillade hon inte – det där får du aldrig göra om, sa hon efter racet!

Vill heller inte glömma bort Brandon Nilsson och André Schram-Holmqvist och hans pappa Anders, som hjälpte mig mycket med det tekniska. Jag ska dock vara ärlig och säga att det var inte mycket jag skruvade på min kart. Jag insåg rätt snart att finjusteringar inte var min grej, det skulle ändå inte ta mig till toppen!
Jag hade även värvat en ny medlem i Garage de Pacific, Robin Åkesson från Helsingborgs KK. Han bodde i Klippan och även hans pappa Ulf, gick med i teamet. Ulf hade ingen särskild kunskap om gokart körning, men köpte en kart och började träna – ja EN GÅNG! Han fick ont i hela kroppen och satte sig aldrig mer i en kart – han vägrade. Han följde så klart med på tävlingarna, men det blev inget körande….

2011

Ny säsong och nya krafter och ambitioner. Nu jäklar ska det bli åka av – nu hade jag ju ett helt år bakom mig med erfarenheter.
Bengan, som jag tidigare presenterat som min mekaniker, blev liksom mindre och mindre mekaniker och mer och mer ”glasögonhållare”. Det låter kanske töntigt men en glasögonhållare har faktiskt en väldigt viktig uppgift – han ska hålla i glasögonen när föraren tar på hjälmen och dessutom se till att glasögonen är rena och fina inför start.
Det där med meckande skötte jag mer och mer själv. Utom ibland. Jag minns t.ex. en tävling i Växjö, där jag blev riktigt hårt påkörd av tjejen från Kalmar, hon hade förresten en trevlig mamma som var djupt engagerad i karting. I vilket fall som helst krökte hon flera stag på min kart, som gjorde att jag beslöt att inte fortsätta. Jag insåg att det var omöjligt att hinna laga detta inför nästa heat. Då stegade Bengan in och tog tag i taktpinnen – han fixade så att han fick låna lite verktyg och skruvstäd, så att han kunde fixa problemet….
Tack vare det hann jag köra nästa heat.

Det var förresten den enda natten som Bengan sov i släpvagnen. ”Fy f:n det luktar ju bara bensin där inne så jag har inte sovit en blund…” – jag vet inte om jag trodde honom, ja så klart att det luktade bensin men inte att han inte hade sovit. Själv sov jag alltid i bilen.
Kvällarna i depåerna var alltid rätt mysiga. Några samlades och drack en pilsner eller två och pratade om dagens tävlingar och lite tips på förbättringar av kartarna. Mammorna var alltid uppmuntrande genom att ofta säga till mig, ”Vi håller på dig i morgon”. Papporna var ännu snällare. Jag köpte nya däck en gång under hela min karriär. Ett flertal pappor brukade komma till mig med något begagnade däck och säga – ”vi har kört de här däcken på några träningar, så du kan få dem, vi kommer inte använda dem mer”. Kan någon fatta hur tacksam jag var. Jag hade ju fullt klart för mig att nya däck kunde inte föra upp mig i toppen, så detta var ju helt perfekt.

Kristianstad Karting Klubb
Jag hade börjat engagera mig mer och mer i Klubben, bla, genom att kritisera det gräsliga loggan som klubben hade och jag lämnade några förslag, men alla mina förslag hade KKK i texten. Det kan vi absolut inte ha blev responsen! Först då gick det upp ett ljus för mig – det finns något annat som använder de tre k-na.
Däremot lämnade någon in förslaget till vänster, som jag tycker er väldigt fyndigt och kosnstnärligt.
Jag tog även dit Per ifrån Waypoint, som jag genom Graffiti Café haft mycket kontakt med. Han ville hjälpa klubben att förbättra sin marknadsföring. Det hela rann ut i sanden, men alla vet ju att Waypoint numera är väldigt involverade i klubben, vilket gläder mig! Mycket tack vare ”praktikanten” – dvs. Magnus Hedman.
Tillbaks till loggan – det kom ett förslag som alla fastnade för och som numera används. Den var röd från början, men när så ”Den Oranga Staden” skapades så ändrade nån klok gubbe färgen!

Waypoint var en av mina sponsorer och tryckte T-shirt, små och stora Dekaler, broderade Garage de Pacific loggan på tävlingsoverallerna och stöttade på alla sätt och vis. Jag passar på att tacka dom än en gång!