Del 2

År 2011 blev en vändpunkt för svensk karting!

Banan i Kristianstad skulle byggas om – målet var att kunna köra VM 2015.

Ett enormt byggprojekt hade startat!
Eftersom jag var egen företagare (Graffiti Café), så kunde jag styra mina arbetstider, vilket medförde att jag hade möjlighet att åka ut till banan vid 2.tiden några eftermiddagarna i veckan och hjälpa till med bygget av den nya banan, depån och domartornet.

En del av manskapet, som hjälpte till, var helt ”outstanding”!!! Ta t.ex. Rune, som var med och organiserade, förutom att han även gjorde grovjobbet – alltid på plats och aldrig för fin för att hugga i. Det fanns så klart fler, men jag kan inte räkna upp alla. Jag måste förstås nämna den riktiga ”Klippan” Yngve Persson som enligt min åsikt (säkert även många andras) verkligen var den som gjorde så att det här projektet kunde bli verklighet.
När Yngve inte körde grävskopa, svetsade, byggde eller något annat arbete fixade han sponsorer från alla håll och kanter . Vid ett byggmöte som jag aldrig glömmer, var det någon som frågade Yngve om han hade fixat den där sponsorn? Yngves svar = Det är klart, det är bara han som inte vet om det ännu!!!
För mig känns det faktiskt riktigt kul att ha gjort mitt lilla bidrag till det som nu är en av Världens finaste Kartbanor!

Den nya banan blev för mig en riktig hit! Den bjöd på helt ny körning och mina tränings-tillfällen blev fler och fler. Jag tycker själv att jag höjde mig ganska rejält. Minns att Peter Milell gav mig en del heta tips, som gjorde att jag kunde förbättra mina varvtider.
Jag klarade mitt varvtids-mål på 57 sekunder på den Nya Banan i oktober.

Datum:	2011-05-10 /	2011-05-28 /	2011-06-04 /	2011-07-03 /	2011-09-24 /	2011-10-03
Varvtid:	58,24	58,08	57,44	57,13	57,07	56,29

Verkade som JAG – OKTOBER och VARVTIDER hade något gemensamt!

2012

Under min karriär som förare hade alla andra, som körde Rotax Max, frambromsar!!! Alla utom jag! Det var framförallt en hjälp vid t.ex. en dykning på innern i en kurva. Jag var vid det här laget rätt införstådd med att jag inte hade något med täten att göra, men det retade mig ändå rätt mycket att jag inte hade någon frambroms. På sitt sätt var det bra – jag kunde ju alltid skylla på det. Det dröjde dock ända till 2013, som jag kunde göra något åt det, men det får jag återkomma till när vi har kommer dit….

Jag fortsatte envist med att anmäla mig till SKCC Tävlingarna, som ju i princip höll sig på vettigt avstånd från Kristianstad. De tävlingar som var längst bort var Kalmar och Jönköping. Den enda av dessa som jag brukade åka till var Kalmar.
Jag gillade den banan. Den var i.o.f.s. ganska sliten, men hade flera häftiga partier, som man kunde gasa mer i än man trodde. Vid det här laget hade Anton Menander börjat tävla i Rotax Max och hans lillebror Oskar körde nog i J60.

Anton var fullständigt överlägsen – han vann alltid! Jag har dock ett fotobevis där jag har passerat mållinjen och bakom mej går Anton i mål! Okey, jag har visst ett varv kvar innan målgång, men det behöver man väl inte berätta. Att jag överhuvudtaget är så nära att bli varvad kan jag tacka Carl-Erik Torphage för (det har jag faktiskt gjort) eftersom det var han som tyckte att jag kunde få chansen att slippa bli avflaggad. ”Låt gubben köra – han klarar det” lär han ha sagt!
Det här året dök det dessutom upp några riktigt långväga deltävlingar Uddevalla och Lidköping.
Jag brukade anmäla mig till de flesta SKCC-tävlingarna. När tävlingen närmade sig började jag bevaka väderläget och var det så att det visade sig att det fanns risk för regn någon dag innan tävlingen – bokade jag alltid av. Jag gav en massa olika orsaker för avanmälan, men aldrig pga att det fanns risk för regn!
Tänk efter – Gokart och regn!?!
Allt blir blött, både förare och kart. Det finns stor risk att man kör av och kanske skadar karten. Skulle man klara den från att bli skadad, så blir den otroligt smutsig och kanske t.o.m. lerig! Nu bör väl alla förstå varför jag inte gillade regn!

2013

Det var ju fortfarande det där med frambroms, som retade mig eftersom jag på allvar trodde att jag kanske kunde avancera på tävlingarna…
I maj fick jag möjlighet att göra något åt det. Hampus Håkanssons pappa, erbjöd mig att få köpa ett Tony Kart chassie, som dom inte använde. Finessen med det här chassiet var att det hade frambromsar. Det var ju helt omöjligt för mig att tacka nej – äntligen skulle jag få chansen att konkurrera på lika villkor!

Tävlingskalender 2013
7 april Klippan Cup / 20:e plats 1 Finalen
28 april SKCC 1 Kristianstad / */Bröt efter träning pga. sprucken bromsskiva.
19 maj SKCC 2 Jönköping / 22:a plats i Heat 5
26 maj SKCC 3 Växjö / Motorn skar på träningen.
9 juni SKCC 4 Jönköping / 22:a plats 1 Heat 5 ** Bröt & åkte hem pga regn!
11 aug SKCC 5 Klippan / Regn!
1 sept SKCC 6 Uddevalla/ För långt att köra!
21 sept SKCC 7 Helsingborg / Jag var åskådare.
18 okt Grande Finale Kristianstad / Jag debuterade som Flaggvakt!

*/ Att byta en bromsskiva är inte helt enkelt. Man måste ta ut hela bakaxeln och därefter montera den nya bromsskivan och sedan tillbaks med alltihop. Enligt mig ett sjuhelvetes jobb. Detta gjorde att jag bröt tävlingen. Men hör och häpna, vem kommer då rusande till mitt mektält om inte Anton Menander. Han sa att han hade en bromsskiva som jag kunde använda, men jag förklarade då att det är för mycket jobb. Då säger han så här: ”Jag gör det till dig under lunchpausen!”
Det hör till saken att han själv tävlade och mekade, han mekade även till sin bror Oskar och nu skulle han även fixa min bromsskiva. Jag kunde bara inte låta honom göra även detta. Nu när du läser om detta så är det väl inte svårt att förstå hur underbart det är att vara med i den här cirkusen….

**/ Jag hade ju tidigare år aldrig deltagit i tävlingen i Jönköping, eftersom det var så långt att köra, men det här året hade jag bestämt mig för att att köra dit. Mycket tack vare att Bengan hade tid att följa med. Många tävlingar var jag ju själv på, eftersom Bengan hade ett rätt så oregelbundet arbetsschema.

Vi hittade faktiskt ett sorts hotell några kilometer från kartbanan. Det var Tokeryds Herrgård och jag tror att vi i stort sett var de enda gästerna. Mycket märkligt ställe, men helt okey!
Vi körde tidigt på morgonen till banan och fick upp vårt mektält och allt var perfekt. Banan såg riktigt spännande ut med en kraftig lutning både upp och ner.
Jag stod i kön för att anmäla mig och när det blev min tur, sa jag ”Rotax Max nr 60” – killen som satt och skrev in anmälningarna titta hastigt upp på mig och sa ”Hmmm, du måste ha med dig föraren när du gör startanmälan!”. När han fick klart för sig att jag var föraren, bad han om ursäkt, vilket jag inte tyckte att han behövde göra. Tänk själv – där står en gammal gråhårig gubbe som ska anmäla sig – hur i hela världen skulle man kunna tro att det är föraren och inte en morfar eller farfar till en förare i den åldern som förarna är i!?!?
Några såg och hörde nog detta för efter det var det många förare som kom till vårt mektält och undrade om det var jag som var pensionären som skulle köra i Rotax Max klassen.
Träningarna var tuffa eftersom det var en ny bana för mig, men jag fick en del tips av Oskar Menander om hur jag skulle attackera visssa kurvor och att det gick att hålla full gas nedför backen och igenom den chikanen som fanns i mitten av den backen.
Ingen i hela världen, som inte varit med om detta, kan sätta sig in i vilken enorm känsla man får när man klarar en sån utmaning, som den där chikanen. Efter några försök klarade jag till slut att inte släppa på gasen….VILKEN KÄNSLA!!!

Som jag nämnde innan kunde tyvärr inte Bengan alltid följa med på tävlingarna, vilket kunde vara rätt kämpigt för en gubbe i 65-års åldern. Ta t.ex. en tävling i Kalmar. Rotax Max körde alltid på söndagarna och de mindre klasserna på lördagarna. För att inte behöva gå upp kl 4 på morgonen, körde jag alltid vid middagstid på lördagen hemifrån. Det tog ju några timmar att avverka de ca. 25 milen. På eftermiddagen när man var framme vid Skogstorpsbanan utanför Kalmar var det dax att hitta en bra plats i depån och montera upp Mektältet och få ut karten från släpvagnen för att kolla så att allt var OK.

Därefter kunde man ta det lugn och titta på tävlingarna och knalla runt i depån och snacka lite med folk.
När kvällen kom var det dax att krypa in i bilen och försöka sova. Det gick för det mesta rätt bra.
Vi 7-tiden på morgonen var det uppstigning och tid att börja göra sig i ordning för att anmäla sig till tävlingen och betala anmälningsavgiften 500:- + 100:- för transponderhyra. Transponder var obligatoriskt på alla kartar för att kunna ta varvtider, om du nu inte visste det!
Oftast började träningen kl 8.00 och kanske höll på ett par timmar. Därefter 2 eller 3 Heat fram till en timmes lunchpaus. Man hann sällan sitta så länge mellan de olika träningspassen eller heaten eftersom det alltid var något man behövde mecka med.
Efter lunch kördes Förfinaler och till sist Finalerna. Jag kan säga att vid det laget var man ganska slutkörd av allt det intensiva arbete man gjort under dagen och när tävlingarna avslutades vid 17-18-tiden var det tid att packa ihop allt och lasta in det i släpvagnen och sen skulle man bara köra de 25 milen hem och då var man hemma runt 21.00!
Detta är helt sant = ”Åldern tar ut sin rätt!” Jag var vid den här tiden 64 år, så jag vet vad jag talar om!

Frambromsarna
Jag körde i stort sett alla tävlingar under 2013 med frambromsar. Kan inte påstå att jag hade särskilt mycket nytta av dem. Det tog riktigt lång tid för mig att bli klok på hur jag skulle använda dem.
2013 hade jag som mål att klara hemmabanan på 56,5, vilket jag nästan klarade första gången jag körde med min Tony Kart. I den klassen som Hampus körde hade man Conti däck och såna däck låg på vid köpet. Vid min första träning med det chassiet låg dom däcken på och jag gjorde – 56,81. I Rotax Max körde man på Mojo däck så det resultatet var ju egentligen inte giltigt.
Jag bytte till Mojo däck och lyckades aldrig slå det där (ogiltiga) rekordet. Med rätt däck hade jag en bästa varvtid på 57,84 – en sekund sämre!!!

När hösten kom det året och det var dags för Grande Final (som sedan urminnes tider varit Sveriges sista karttävling) anmälde jag mig, men inte som tävlande utan som Flaggvakt och en helt ny karriär startade….

2014

Den här säsongen startade rätt märkligt. FIA hade under vintern beslutats att Rotax Max inte längre fick ha frambromsar…
Ett slag under bältet tyckte nog jag, som precis äntligen hade en kart med frambromsar, men FIA skapar lagarna så det var bara att montera bort dem och se glad ut!
Faktum var ju trots allt att jag aldrig upplevt någon större nytta av dem.
2014 blev liksom mer en avskedsföreställning av min Racingkarriär, än ett allvarligt försök att arbeta mig uppåt i fältet. Jag kände mig ganska nöjd och tävlandet blev mer och mer sporadiskt.
Däremot ökade mitt engagemang i Kristianstads Karting Klubb. Jag var revisor något eller ett par år, deltog på de flesta av klubbens tävlingar – nu som funktionär ute på banan som flaggvakt eller fick jag ansvaret för all hantering av kontanter på tävlingarna. Rätt ansvarsfyllt kan jag säga. Under vissa tävlingar kunde jag gå omkring med närmare 100 000 i kontanter. Numera är kontanterna borta och alla betalar med Swisch eller kreditkort, vilket är en klar förbättring.

Avslut

Jag vill nu bara avsluta den här Kartistorian med ett varmt tack till alla, som under 4 års tid stod ut med den här pensionären som envisades med att tävla i Rotax Max!

mvh
Anders Welander / Rotax Max nr 60