Laxton Band

30 År! (1979-2009)

De första trevarna av Laxton Band skedde 1979!
Det var jag och Uffe Gilderstam som började skriva musik. Han satt i sitt hus i Balsby och jag fibblade i det gamla fina huset från 1700-talet, som jag hyrde inne på Ovesholms Gods. Vi träffades minst en gång i veckan och gick igenom våra alster och gjorde inspelningar med sång – piano och elgitarr. Riktigt usla inspelningar – men snacka om bra låtar…..

Ett riktigt Laxton Band bildas 1982!
Vi behövde ha ett namn på bandet som stämde överens med musiken vi spelade, mycket Beatles t.ex. Calle föreslog namnet på en äppelsort – Laxton Superb.
Perfekt tyckte vi och kom då på detta: Laxton Superb and Superband.
Efter något år försvann det mesta av det där superkrångliga namnet och det blev i stället bara Laxton Band.

Medlemmar:
Anders Welander (Ampa) – Gitarr & Sång
Ulf Gilderstam (Uffe) – Giatarr & Sång
Calle Skeppstedt – Bas
Johan Bondesson – Trummor

1983.
Den 9 juli gick Laxton Band för första gången in i en studio för att spela in eget material. Studio MaNi i Fjälkinge, som ägdes av Jan Erik Malmberg och Anita Nilsson. Under en vecka pågick inspelningarna, som nästan kostade Studioägarnas äktenskap. Krossat glas och elände – inte så konstigt eftersom studion var i deras vardagsrum och Anita fick hålla sig i köket. Inspelningarna kunde hålla på väldigt sent på kvällarna, så det var nog inte konstigt att hon var arg. Trots alla men så blev inspelningen faktiskt riktigt bra. En inhoppande Peter Sonnsjö kom in i bandet på Synth och/eller Gitarr.

Inspelningen lades på kasettband och till den vi tog med Caj på Congas och percussions.
Därmed var vi ett komplett band, som enbart spelade egenkomponerad musik. Vi gjorde ett antal spelningar ute på krogar och diskon, men märkte snart att publiken lyssnade artigt när vi spelade våra egna låtar, men drog vi igång med nån gammal Rolling Stones eller Beatles så blev det en helt annan respons.
Detta gjorde att vi efter något år började sanera bort vårt eget material och plockade in mer och mer Covers (som det heter idag).

Efter ett år återuppstår Laxton Band och på hösten föds en idé om att göra en ”Hjälp-Lp” till förmån för Rädda Barnen.

Det fanns så många artister som ville vara med på det här projektet att man tvingades satsa på en Dubbel-LP.
Under inspelningarna som görs i många olika Studios, MaNi, Marianne Studio, Glenrec Studio, Radio Kristianstad och Hellrec Studio, medverkar både kända och okända artister; Kicki Danielsson, Ann-Louise Hansson, Sonja Stjärnqvist, Jan ”Tollarparn” Eriksson, Kristianstads Storband/Lena-Marie Walldén, Bröderna Färm, Right On, Lasse Stefanz, Nils Åke Runesson med Kristianstad Musikskolas Barnkör, Dansbandet, Kerstin Påhlsson, Fotfolket, Laxton Band, Fritz Band, Janne Hedlunds, Gottes Band, Barbro & Lars, Seppo Ihme, Jonny and the Hazards, Haj Lajf, Roy Ola Papp och Marike Johnsson.
Till Laxton Bands 2 låtar medverkar bl.a. Lasse Beijbom och Caj Knutsson.
Några smakprov:

Skivan blev klar i augusti och såldes under hösten i så många exemplar att man drog in 80 000 kr till Rädda Barnen.
Vi inspirerade faktiskt Rädda Barnen i Danmark att göra en likadan satsning och vi var dessutom föregångare till Live Aid som genomfördes av Bob Geldof 13 juli 1985!

Den 2 oktober 1984 står Laxton Band åter på scenen med en ny sättning som bildats under året. Anders, Uffe, Hasse, Calle Hansson på Bas och Peter Sonnsjö på Synth. På den här tiden finns inte bara egna låtar på repertoaren.

1985 – 1986.
Laxton Band spelar och spelar, på fester, pubar, nationer i Lund….osv. Nu med nya medlemmar Anders, Uffe, Calle Hansson, som nu spelar Synth, Tomas Bark på bas och Johan Tjäder på trummor.

1987.
Tomas Bark tar semester från Laxton för att åka till Vietnam och arbeta som lärare inom SIDA. Peter Sonnsjö kommer tillbaka på Synth och Calle H börjar åter spela bas.

1988.
Laxton Band spelar och spelar, på fester, pubar, nationer i Lund….osv. Tomas kommer tillbaka från VN och börjar spela gitarr. Alla vill vara med i Laxton Band.

En ny idé tar form – Laxton börjar planera en turné till Vietnam.

Vietnam -1989.

Tomas, som hade jobbat som lärare i Vietnam ett par år, hade fått fina kontakter och vi kunde på så sätt få en organisation i landet intresserade av att anordna en turné för Laxton Band. Planen var att strax innan midsommar anlända till Hanoi för en tre veckor lång turné genom hela Vietnam – från Hanoi i norr till Saigon i söder. En fantastisk upplevelse för ett ”källarband” från Kristianstad! Nu väntade ett enormt äventyr! Våra förväntningar var att vi skulle få spela på små klubbar i städer och byar men det visade sig vara Konserter med 1000-tals människor, Tv inspelningar, artiklar på första sidorna i dags- och veckotidningar – nästan Laxton Band hysteri….. Juni-Juli är en het tid i Vietnam kan man lugnt säga!
Turnébandet bestod av Anders, Uffe, Calle, Thomas och Johan.

Förberedelser.
När vi fått klart för oss att de menade allvar, började våra förberedelser. Det första vi gjorde var att skaffa en helt ny PA anläggning. Vi tog kontakt med några företag som tillverkar PA system och lyckades få till en fantastisk deal med Novanex i Holland.
Vi köpte Pa-system med mixer och allt, nya förstärkare till alla våra instrument och leveransen från Holland skedde via en musikaffär i Örkelljunga.

Nu behövdes det så klart pengar till allt och via förhandlingar med hjälporganisationen SIDA lyckades vi få 30 000 kr i bidrag. Vi var överlyckliga!!!

Dealen med Vietnamorganisatörerna var att vi bekostade vår flygresa och transporten av vår utrustning till och från Vietnam själva mot att de stod för alla kostnader i Vietnam. Hotell, mat och resor. Vi krävde inget annat Gage!

Ca 3 månader innan vår turné byggde vi själva 2 stora lådor som kunde rymma hela vår utrustning, utom våra instrument. När allt var packat skickade vi det hela via båtfrakt. Frakten tog 3 månader!

Hanoi

Vi anlände till Hanoi en dag för sent p.g.a. att vårt flyg från Bangkok blev inställt. Detta gjorde att via redan på ankomstdagen hade en inbokad konsert!
På flygplatsen i Hanoi stod en hel ensemble av människor och tog emot oss med blommor och välkomsttal och vi lotsades in i en buss, som tog oss till vårt hotell. Vi fick besked att vår konsert börjar om 4 timmar och att våra transportlådor fanns på plats, men ingenting var uppackat.
Tiden var knapp så vi blev snabbt transporterade till arenan. En gigantisk tom industribyggnad.
Vi slet som djur för att få upp vår utrustning. Vi hade för att få plats med allt i transportlådorna t.ex. demonterat trummorna i småbitar…
Svetten dröp och publiken började strömma in – fler och fler….
Vi hann få upp allt i stort sett i tid och kom igång med konserten. Där var ca 6000 människor och vår organisatör hade sagt till oss att Vietnameser inte gärna visar så mycket känslor och att vi bör vara medvetna om detta och inte bli besvikna!
En minut in i första låten var det fullt ös folk började verkligen rocka loss och ljusteknikern som satt nedanför scenen hade full upp. Han blinkade med sina spotlights genom att föra de oisolerade elsladdarna mot varandra, om ni förstår hur jag menar.
Vår konsert varade i ca 2 timmar så när den var slut var vi ännu mer slut, men lyckliga.

Dagen efter fick vi klart för oss att en ny konsert väntade, redan på eftermiddagen + en annan redan samma dag på kvällen…
Det gick så där några dagar, men på tredje dagen tog min röst helt slut!
Arrangörerna blev väldigt oroliga och så klart även vi.
Jag fick besöka läkaren på Sidas kamp och han konstaterade att jag varken fick prata eller sjunga på 3 veckor!!!

Stor kris uppstod både hos oss i bandet och våra arrangörer. På eftermiddagen samma dag kom vår tolk och sa att jag måste följa med till en annan Vienamesisk doktor… Jag måste erkänna att det kändes rätt läskigt, så jag bad Uffe att följa med.

Den Vietnamesiska Doktorn.
Vi åkte dit i bil och in i ett lite sjaskigt område i Hanoi. Doktorns hus hade jordstampat golv. Vi väntade en stund innan farbror doktorn kom in i rummet. Jag tippar på att han var runt 90 år. Han hade en sorts pannlampa i pannan och för att tända den stoppade han ”med blixt och dunder” in sladdarna direkt i eluttaget på väggen och vips började lampan lysa.
Han pratade med vår tolk, som satt bakom honom och hon bad mig gapa.
Hela tiden pratade han med tolken och eftersom jag såg hennes minspel förstod jag att det han sa var väldigt allvarligt. När undersökningen var klar berättade tolken att jag nu skulle få en behandling med hjälp av en apparat.
Doktorn kom in med en mystisk glasbehållare som var elektriskt kopplad och via en slang till ett munskydd, skulle jag nu sitta och inandas ångorna från maskinen….
Jag satt nog minst en halvtimma och andades, trots att jag var livrädd…
Ni kanske inte tror mig, men faktum var att efter 3 timmar den dagen hade jag fått tillbaka min röst och våra konserter kunde fortsätta i 3 veckor utan att jag hade minsta problem med rösten.

Operan i Hanoi.
Den mest minnesvärda var den vi gjorde på Operahuset i centrum. Den här byggnaden var byggd som en mindre kopia av Operahuset i Paris. Alltså väldigt prålig, men sliten…
Det hindrade dock inte publiken att strömma in!
Inför konserten, när vi höll på att rigga vår utrustning, såg vi i någon hörna av den stora scenen något som rörde sig i skuggorna…. Det visade sig vara en gigantisk råtta… säkert 4 dm lång… skitläskigt!!! Men som vi alltid sa… allt kan ske när Laxton Band är på turné!

Da Nang

Efter en vecka i Hanoi gick färden vidare med flyg till en annan kuststad Da Nang.
På flygplatsen i Hanoi när vi skulle checka in visade det sig att all vår utrustning, PA-högtalare, trummor och förstärkare skulle läggas på ett transportband!!! Fullständigt vansinnigt tyckte vi men dom envisades och det bar sig inte bättre än att när dom till slut lyckades baxa upp våra bashögtalare till PA-systemet nådde hålet i väggen, där transportbandet gick ut, var för stora. Det blev så klart full kalabalik och folk fick rusa till för att få stopp på det hela. Det är mycket som kan hända på en flygplats!!!
Äventyret tog inte slut där…
När vi äntligen kom ombord på det där inrikesplanet och motorerna tjöt igång började det ryka från ventilationen – som tur var förstod vi efter en orolig stund, att det bara var ånga!
Flygvärdinnorna var mycket trevliga, som flygvärdinnor brukar vara, men när det var dax att lyfta och dom satt sig på sina platser med ansiktet mot alla passagerare förvandlades deras glada ansikten till skräck och fasa!!! Samma sak när vi efter en skakig färd äntligen skulle landa i Da Nang!
Vi kom i alla fall ner helskinnade och vår utrustning visade sig ha klarat strapatsen.

En buss hämtade oss och vå utrustning och körde till Hotellet mitt i centrala Da Nang. Nu väntade 5 dagars konserter och därutöver en massa olika äventyr.
Vi fick bl.a. göra hembesök hos en mycket känd skulptör, vi jämförde honom med Karl Milles. Han gjorde karikatyrteckningar av oss som var väldigt bra.
En annan dag blev vi hembjudna till en familj på middag. När vi kom dit satt en kvinna utanför dörren på trottoaren och grillade räkor. Väl inne i bostaden blev vi varmt välkomnade av hela familjen + några till och vi ombads att sätta oss till bords. Bordet saknades och allt var dukat på golvet och vi satte oss alla på golvet runt all mat, bla, grillade räkor.
Du som vi här i Norden vet ju hur man skalar räkor, men icke sa Nicke – dom var helt omöjliga att skala och när vi så på de andra i sällskapet förstod vi att i Vietnam äter man dem med skal och allt. Det tog en stund att vänja sig – med det gick bra till slut. Vi hade en fantastisk och trevlig eftermiddag hos den där familjen!

I slutet av den veckan hembjuden till Da Nangs Borgmästare för en kopp te med honom och hans dotter, som för övrigt sjöng för oss. Borgmästaren lovordade vårt besök och bad oss ta med en present hem till vår dåvarande utrikesminister Sten Andersson.

Vi åt soppa varje dag på ett litet soppkök utanför vårt hotell – hos Madam Canh (uttalas Fö) – en magisk upplevelse att sitta på små låga pallar på trottoaren och titta på folk som gick förbi. Faktum var att folk som gick förbi var mer nyfikna på oss eller kanske först och främst Johan vår trummis, som var bodybuildare och hade gigantiska muskler….

När alla konserter var gjorda i Da Nang bar färden vidare med buss till Nha Trang….

Nha Trang

En helt fantastiskt vacker badort med enorma vita stränder (nästa lika fint som Åhus…)!
Den här orten var under Vietnamkriget USA:s strategiska plats, men hade nu omvandlats till något helt annat. Vi blev inhysta i ett alldeles nybyggt strandhotell.
Spelningarna i och runt Nha Trang var som tidigare – stora arenor och till och med en amfiteater. Fullpackat med folk som vanligt.
Vi fick även gott om tid att bada och mysa… dricka orm-brännvin (tinh thần rắn – Tam Sau som vi fick lära oss att det hette. Denna sprit lagrades i stora glaskontiner med en orm i och fylldes sedan på i flaskor utan orm.) och Saigon Öl (bryggt på korn och ris)!

Som jag nämnt tidigare hade vi en hel stab med folk omkring oss! Förutom vår kvinnliga tolk fanns Mr Nau Thau, som var chef för hela turnén och under honom fanns Quong, som var vårt allt i allo (tänkte man att det skulle vara gott med en öl nu – så dröjde inte länge förrän Quong kom rusande med en back öl – han var helt fantastisk!) Sedan får man inte glömma bort Mr. Tubon – en före detta militär som numera ägnade sig åt att skriva. Han var en riktig tuffing, som alltid var lite smått dragen. I hans byxlinning hängde en flaska med en tjockflytande vätska som enligt honom var Tigerbrännvin – det smakade dock bäver!

Vill heller inte glömma bort vår kvinnliga medhjälpare, Mrs Tahng, som var konstnärinna. På någon av de första konserterna vi gjorde i Hanoi, valde hon att ta en mikrofon och börja översätta våra texter till Vietnamesiska, samtidigt som vi sjöng. Det var en gräslig ide så vi fick be henne avstå från detta, vilket hon motvilligt gjorde….

Nåväl – veckan i Nha Trang gick mot sitt slut och vi fick besked om att vi redan kl 4 på morgonen nästa dag skulle vara klara för avfärd mot Saigon. En färd på ca 100 mil i buss där den mesta delen inte bestod av en väg, snarare bara mark och då menar jag inte slät och jämn mark!!!
Anledningen för den tidiga avfärden var inte enbart det långa avståndet utan snarare var det viktigt att vi skulle hinna passera ett visst område, som var känt för sina rövar-överfall. Jag tror vi kom iväg i någorlunda tid.

När vi nån gång på eftermiddagen nådde det ”farliga” området såg vi att Mr Tubon var spiknykter och satt mycket allvarlig på sin plats längst fram i bussen med en skarpladdad revolver i byxlinningen.
Det var som att åka omkring på en soptipp och ibland väjde bussen för några större stenar och så skumpade vi vidare fram tills det blev mörkt. Vid tio-tiden på kvällen hade vi passerat det värsta området och stannade för att äta, på en sunkig sylta.

Mr Tubom satte sig längst in i en hörna med pistolen i hand för att kunna ha en överblick av hela lokalen och för att kunna se vem som kom in genom ytterdörren.
Allt gick utan några banditer gjorde entre och vår färd gick vidare utan missöden. Tidigt på morgonen anlände vi till ett uppvaknande Saigon eller som vi hellre sa ”Ho Chi Minh City” !

Saigon – Ho Chi Minh City

Att komma in i Ho Chi Minh City, i en gammal skumpig buss, så här tidigt på morgonen när solen håller på att gå upp och staden så smått börjar vakna är en upplevelse! Mystiken och äventyrskänslan blir stark….
Vårt hotell låg ganska nära den amerikanska ambassaden, man riktigt kände de historiska vingslagen från den gräsliga tiden då Vietnamkriget pågick…
Detta var vår sista vecka i landet och vår turné närmade sig sitt slut. Vi gjorde 4 konserter i Saigon.
Vi hittade ett favoritställe att äta middag på, en liten krog med en udda entré. Vid ingången till krogen stod en gigantisk bur full med ormar, Där kunde man välja ut en orm som man vill ha på tallriken. Måste erkänna att ingen av oss blev särskilt sugen på just den rätten….

3 veckor hade passerat och slutet på det här äventyret var ett faktum. Det var med tårar i ögonen som vi blev tvungna att säga adjö till våra trogna Vietnamesiska vänner på flygplatsen.
Hemfärden gick via Bangkok helt utan missöden… men vi kände ganska omedelbart en stor saknad av det vi hade haft förmånen att få uppleva – Laxton Band ett vanligt ”ängagäng” från Kristianstad.

1990.
Vilken kick – en ny turné, varför inte? I februari kommer en inbjudan från Vietnam Stage Artists Association, där Laxton Band välkomnas till en ny turné året därpå. Den här gången vill man att Laxton tar med sig en sångerska. För att ge media i Vietnam en försmak av Laxton Band spelar vi in en video under en helkväll på Frimus i Kristianstad. Alla närvarande deltar i inspelningen, Kristianstad Flickorna dansar – en mycket lyckad fest och video också för den delen!.

Vietnam, igen! 1991.
Laxton Band fortsätter spela på fester, pubar ..osv. Självklart även på Tivoliparkens ”Musikaliska Strandhugg” . Det här gången för 4:e året i rad. Många olika sångerskor är på tapeten och en av dom, Maria Anderberg, tycker att det kan bli spännande att åka till Vietnam med oss. Calle och Peter kunde inte följa med, Johan hade flyttat till Göteborg. Ersättare för Peter blir Roland ”Gotte” Gotlow och Thomas får åter börja spela bas i stället för Calle. En ny trummis värvas – Pelle ”Trazan” Jonasson. Även en ljudtekniker värvas inför turnén – Bengan Hult tackar aldrig nej! Nu är Bandet redo för en ny utmaning och kommer tillbaka till Hanoi i början av december – turnén varar i tre veckor. Inte lika hett som 1989, men lika mycket folk.

1992.
Peter och Calle är tillbaka – ordningen är återställd. Thomas slutar i Laxton och ersätts av Per Ekberg på bas.

Ryssland1993.

Tillbaks till verkligheten1994.
Per Ekberg slutar som basist och Calle H får åter lämna över synthen till Peter Sonnsjö, för att börja som basist igen. Ny trummis kommer också in i bilden Daniel Bejmar (Hemmasonen från Brösarp).
En bejublad ”Ryssfest” anordnas i Österslövs Bygdegård, Laxton Band spelar naturligtvis!!! Spelningarna fortsätter på hemmaplan och lite på bortaplan…. och Tivoliparken förstås!

1995.
Jenny flyttar till Stockholm för en solokarriär, men Laxton Band bara fortsätter och fortsätter att spela, på fester, pubar & Tivoliparken….

1996.
Laxton Band spelar och spelar, på fester, pubar….. Helt utan sångerska – det kanske saknas något!?

1997.
Laxton Band spelar och spelar, på fester, pubar…….. Ny trummis anländer – Jesper Beisel

1998.
Laxton får ny sångerska – Lina Malm. Calle H lämnar Laxton Band för att ägna sig åt familjen. Adam Gilderstam (Uffes son) tar över som basist. Spelningarna haglar in. Ibland riktigt långa resor – Nybro, Ystad, Malmö, Ängelholm…..

20-års Jubileum 1999.
Laxton Band firar 20 års Jubileum: Något vi hoppas skall gå till historien – i alla fall Laxton´s historia!
Rebecca Persson börjar som sångerska och ny trummis kommer in i bilden när Jesper flyttar till Härnösand för att plugga musik. Den nye och still going strong trummisen heter Bengt Skough.

Millenium-Året2000
Millennieskifte på jorden och bara en förändring i Laxton Band. Calle H tar chansen igen när Adam slutar för att spela med sina något yngre kompisar. Under de senaste tre åren hoppar Jörgen Andersson in, på orgel, synth & dragspel, som ersättare till Peter.

2001.
På sommaren börjar Clara Persson som sångerska – Premiär blir i Tivoliparken, det 15:e året i rad! Förhoppningsvis det sista!!!

2002.
Utöver Party-spelningar blev det många bröllopsspelningar under året.
Höjdpunkten var nog dottern Kuliks bröllop, med många Kristianstadsprofiler närvarande. I november spelade Laxton Band på sitt första 60-årskalas, det blev succé!!!!

2003.
Ett hektiskt år för Laxton Band med många engagemang på bröllop, födelsedagskalas (bla Marek Kuliks 60-års fest), och fullt upp under Kristianstadsdagarna. Hösten blev lite motig – Peter Sonnsjö och Calle Hansson slutar. In i bandet kommer i stället Martin Sventorp på synth och Adam Gilderstam är tillbaka på bas.

2004.
Snacka om snabba förändringar – Peter är åter tillbaka – Nu är Laxton Band i sin bästa sättning någonsin. Många nya låtar inrepeterade under året. Vi känner att folk trivs ganska bra med Laxton Band – utan att skryta.

2005.
Det verkar som Laxton Band är på toppen av sin karriär – massor av spelningar på fester, födelsedagskalas, bröllop, pubar och sist men inte minst Duvanders Konditori i Kristianstad – en annorlunda tillställning för Laxton Band. Tråkigt är att Siriusgården inte kommer ha öppet under Kristianstads-dagarna – det brukar vara höjdpunkten på alla spelningar…..men, men, men, det kommer ju ett nytt år efter detta. Laxton Band gjorde ett bejublat framträdande på Stora Torg under Kristianstad Dagarna. Visserligen lite tidigt på kvällen innan mörkret fallit – men ändå!!!!!!!!! Häftigare miljö var det på Kaspers i augusti – Laxton Band var i högform och gav järnet…!

2006.
Ingenting är föränderligt – inte ens Laxton Band. Bengt Skough – vår trummis sedan många år tillbaka väljer yrkeskarriären före Laxton Band och en ersättare träder in i bandet. Niclas Persson – kompis till Adam.
Ett nytt sound är på G, Niclas är en fullfjädrad trummis med rythm i hela själen………….. Fortsättningen kommer bli spännande – det kan vi lova. När Niclas är ledig från Laxton Band spelar han även i samma band som Adam – Morpheena.

2007.
Fortfarande är ingenting föränderligt – i alla fall inte i Laxton Band. Från och med sommaren 2007 är Peo Dahl ordinarie klaviaturspelare. Peter som varit med från starten, med några avhopp lite då och då, blir i fortsättningen reservsynthare. Peo har under flera år haft den uppgiften – så nu är rollerna ombytta! Tyvärr har Peo ännu inte fastnat på kameran, men det kommer så småningom….hoppas jag? Clara är på G att bli mamma för
första gången och kommer därför göra ett uppehåll i Laxton Band under senare delen av 2007 och ungefär halva 2008. Rebecca som var vokalist före Clara kommer vara inhoppare tills vidare. Rebecca har många strängar på sin lyra så vi får hoppas att hon kan när vi behöver henne.

30-års Jubileum 2009.
Sista framträdandet, efter 30 år, sker i februari på Frimurarnas årliga fest på Frimus Festvåning i Kristianstad.

VIDEO