Popistoria

Ampas Popistoria

Verkar kanske lite förmätet att försöka skriva historia om sitt eget popliv, men OK varför inte, det blir väl bara i värsta fall ”tråkig läsning” och då kan man ju bara sluta läsa…..

Barndomen

När jag var 10 år flyttade vi till Kristianstad från Stockholm och de första månaderna på Centralskolan blev ganska jobbiga. Min fröken, Magda Abramsson tyckte det lät så fint med uppländska, så det var alltid jag som fick läsa högt! Jag hatade det!!! Resultatet blev att jag skapade mitt egna läroämne – Prata Skånska!!! Jag var en fena på detta och det dröjde inte så länge förrän jag näst intill var fullärd och en inbiten skåning och har aldrig ångrat mitt dialektbyte, så du vet!

Mina föräldrar var ganska musikaliska och spelade fiol, framförallt min morsa (som jag kallade henne). Mitt intresse för musik kom så klart från dem och som 11-åring gick jag på en gitarrkurs för nybörjare hos Hagströms Musikaffär.

Jag tränade och tränade och efter ett par år tyckte jag och en kompis att vi var så duktiga på gitarr att vi borde visa upp oss offentligt, men vi behövde nån som kunde sjunga, det blev Annika (som jag många år senare jobbade tillsammans med på dekorationsavdelningen på EPA, hon var texterska). Vi tre anmälde oss till en talangtävling på Sommarlust och det gick så bra att vi fick varsin Spargris (som inte var en gris utan ett hus) från Sparbanken. Vi var väldigt stolta även om förmodligen alla som deltog fick ett sånt där Sparhus! Detta var 1962!!!

En uppföljning av vårt deltagande på Talangtävlingen var ett uppträde i IOGT-salen. Där var även en hel orkester som spelade lite allt möjligt,med en lite annorlunda sättning. Trummor, Gitarr, Dragspel och en sångare. När kvällen var slut frågade ”bandet” om inte jag skull vilja vara med. Hur spännande tror du det var för en 13-åring som knappt kunde stämma gitarren. Gissa om jag sa JA!!!!

The Hardmen

Vi började träna hemma hos Ulric, den andra gitarristens föräldrars garage på Hedentorp, men kom så småningom på att något fattades (trummor, dragspel, 2 gitarrer???). Vi måste så klart ha en bas och dragspel var ju lite udda nu när vi inriktade oss på pop-musik. Tommy som spelade dragspel fick därför lägga det på hyllan och skaffa en bas. Det borde inte bli något problem tyckte vi eftersom hans bror var en otroligt duktig basist i det kända dansbandet Svenners.
Nu blev det lite drag i musiken och vi tyckte vi borde ha ett annat namn.
Min morsa föreslog The Volcanoes och det gillades av oss alla, i alla fall det året, men 1963 hände något stort: The Beatles slog igenom med ”She Loves You” och musiken man började lyssna på då var något helt annat än tidigare. Namnet The Volcanoes stämde inte längre med den nya musiken så vi blev tvungna att byta namn igen…..

The Howlers

Namnet som betyder ”Vrålaporna” stod definitivt för det som gällde på den tiden.

Medlemmar var:
Caj Knutsson – Sång & munspel
Ulric Andersen – SoloGitarr & Sång
Anders (Ampa) Welander – KompGitarr & Sång
Tommy Eneberg – ElBas
Håkan Persson – Trummor
Vi gick en fantastisk tid tillmötes och de efterföljande åren (1963-1965).
Vadå!?! Bara 2-3 år – ja visst men 1 år på den tiden varade ju i evigheter….

Vi hade bra tumme med vaktmästaren på Konserthuset (som jag dessvärre inte kan komma ihåg namnet på) vilket gjorde att vi vid flera tillfällen arrangerade POP-GALOR där. Oftast med flera andra band från Kristianstad – Carpet Baggers, The Differents, The Spiders m.fl.

Kristianstadsbladet skrev många artiklar om dessa popgalor. Ibland bara för att lugna Kristianstadsborna om att det gick lugn och fint till, vilket det ju inte alltid gjorde, men det var bara vi som var i rätt ålder på den tiden, som hade koll på läget….?!?!

Det verkar kanske som jag är en självgod gynnare, som bara vill skryta och väcka uppmärksamhet till mig själv. Tror du det så har du missuppfattat hela den här Popistorien. Jag gör det här enbart för att det är kul och kan det sedan kanske bidra till någon annans förnöjelse…. då är i alla fall jag nöjd.

Nåväl The Howlers blev en stor lokal hit, som så småningom fick ”fans” även i andra delar av Skåne och Blekinge. Ystad var en stad som förstod vad ungdomarna ville ha, så där ordnades många popkonserter i skolornas aulor, ofta med The Howlers. Faktum är att av de 800 medlemmarna i Fanclubben kom ca hälften från Ystad.

FAN CLUB

The Howlers hade faktiskt en Fan Club som startades och sköttes av Sune Nordgren.
Han stencilerade tidningen ”Howling News” en gång i månaden och skickade ut till alla medlemmar.
Sune var kompis med Caj och bodde då som nu i Åhus.
Känner du igen namnet så är det förmodligen inte från den här tiden.
Du kan ju alltid Googla….

KONSERTERNA

Konserterna var intensiva och högljudda trots att förstärkarna oftast bara var på ca 30 Watt (men förmodligen uppskruvade på max). Publiken hjälpte så klart till med sitt skrikande – det var helt fantastiskt!!!
Jag minns ännu alla konserter på Konserthuset i Kristianstad och även i Söderports Aula.
Vid ett tillfälle i den Aulan hade vi med oss ett extranummer – en kille från Kristianstad (tror att han bodde på Udden, ni vet där nedanför Yllan), dessvärre kan jag inte komma ihåg vad han hette (ni anar inte vad det retar mig)!! Är det OK om jag kallar honom för Mästaren, så blir det mer dramatiskt… (nån stans klingar namnet Jan-Åke, men det är nog inte rätt)
I vilket fall som helst så var han Svensk Mästare i LIMBO, en västindisk sedvänja i tävlingsform som tagit fart på 50-talet, men kom till Europa på allvar 1962. Chubby Checker kom ut med ”Limbo Rock”. How low can you go? (Ni vet när man ska ta sig under en ribba med krökta ben och har magen uppåt, ni fattar väl??).
”Mästarens” REKORD (om jag nu minns rätt) var 17cm!!!
Om man försöker föreställa sig detta så verkar det ju helt omöjligt, men jag lovar – Han kunde!!!
Vid det här tillfället i Aulan hade han förberett en speciell ribba som hade ca 10 Moraknivar instuckna, den ribban lades dit som en avslutning på en fantastisk uppvisning i vighet och höjden sattes på 30cm, en baggis för honom!
Med fina trumvirvlar av Håkan Persson och en publik som satt med andan i halsen, gled Mästaren under ribban med enkelhet, men reste sig för tidigt och skar upp hela pannan så blodet sprutade!!!
Vi fick så klart ringa efter Ambulans och avsluta vår Konsert den eftermiddagen…

STOCKHOLM

Scenframgångarna ledde till större och större ambitioner, så en vacker dag tog vi tag i det hela och packade in oss i Turnebussen, en Folkvagnsbuss från sent 50-tal (designad av Sune Nordgren med reklam för Ekbergs Herrmodeaffär, The Howlers på sidorna och ”This Side Up” på taket) och körde på vinst och förlust upp till Stockholm.
Vi tvingade in oss i Radiohuset och fick packa in vår utrustning i ett litet rum för att visa vad vi gick för. Bosse Billtén kom och lyssnade. Vi gjorde samma sak hos Odeon (skivbolaget) och blev signade för en Singel.

Vi tog även kontakt med det så anrika NALEN, som på den tiden användes som popklubb. Vi fick en spelning där i samband med att vi några månader senare spelade in vår singel.

SKIVAN

Inspelningen i Odeon Studion med skivproducenten Anders “Henkan” Henriksson blev en stor upplevelse i alla fall för mig som 15 åring – lika så Spelningen på Nalen som vi gjorde ihop med Rock Olga. Vi hade några fler spelningar i Stockholm den veckan innan vi vände hemåt till Skåne.
Jag tror vi tyckte att vi nått toppen av vår karriär, men recensionerna av skivan var ganska blandade och försäljningen slutade efter 800st. Förmodligen var det medlemmarna i Fanklubben som köpte……

Dom har kanske rätt, men en sak, som jag tycker är viktigare i sammanhanget – The Howlers var före både Rolling Stones(1965) och Creedence Clearwater Revival(1968) med att spela in Susie Q!!!

Det fanns en hel del andra popband i Kristianstad på den tiden som var duktiga, men faktum var att det var bara vi i The Howlers, som hade en sångare som hette Caj Knutsson. Han var en fena på scenen och kunde få de unga fansen i extas, men det viktigaste med honom var att han hade en enorm förmåga att hitta musik som vi kunde spela, ta bara Susie Q!

The Howlers varade i knappt 3 år och tiderna och musikstilarna förändrades. 1965 började det dyka upp Soulmusik och The Howlers var inte längre tillräckliga. Nu behövdes både Hammondorgel och Brass, så vi beslutade att lägga ner The Howlers och i stället skapa ett nytt band.
Vi hade vår replokal i ett källarutrymme (en trappa ner) på Centralskolan (om jag minns rätt så hade Centralskolan och Konserthuset samma vaktmästare – ni vet han, som var så hygglig mot oss och som jag tyvärr fortfarande inte kan komma ihåg namnet på)