Blue & Yellow
Medlemmar var:
Caj Knutsson – Sång & Trumpet / Göran Lindberg – sång (efter 4 juni 1968)
Anders Welander (Ampa) – Gitarr & Sång
Bertil Ljungqvist (Ljunka) – Bas
Lennart Svensson (Lelle) – Hammon Orgel
Åke Nilsson – TenorSax
Bengt Isaksson (Isac)
Förmodligen det bästa bandet jag spelat med, i alla fall under 60-talet. Det här bandet varade i två år (1967-68). Ett renodlat SoulBand, men med en start som
Dansbandet Bob Zerries!?!
Detta var på våren 1967 som Caj kom med ett förslag att han och jag skulle gå med i Dansbandet Bob Zerries.
Det fanns en turné inbokad i augusti som gick under namnet ”TOP 67”.
En månads turné med Bob Zerries kunde man väl inte tacka nej till + att bandet ville lämna dansbanorna och börja lira Soul i stället, om Caj och jag gick med. Vi tackade JA och det blev slutet för En Trappa Upp!
Våren och sommaren repade vi intensivt, mycket av deras dansmusik men även, ganska mycket faktiskt, vår soulmusik. Då hade ju Soulmusiken slagit igenom och popklubbarna växte upp som svampar lite var stans.
Augusti kom och vi for iväg på vår månadsturné.
Bob Zerries var bokat som ett av två dansband, det andra var Streaplers. Vår och deras uppgift var att spela upp till dans på varsin dansbana på olika orter – förhoppningsvis någorlunda nära varandra, vilket inte alltid klaffade så bra.
Därutöver var det ett rejält gäng av dåtidens svenska artister:
Mats Ohlin, Lars Berghagen, Nina Lizell, Claes-Göran Hederström, Swede Singers och Bertil Bertilsson. Även Tova Carsson var med i starten, men hoppade av turnén av hälsoskäl.
Artisternas uppgift var att besöka de bägge orter vi och Streaplers spelade på för genomföra sina uppträden. Jag nämnde väl att orterna inte ibland riktigt låg nära varandra, så tänk er detta flackande för de stackars artisterna. När dom väl var på plats, ibland någon timma försenade, så gjorde dom dock alltid bra ifrån sig vad jag kan minnas.
Bertil Bertilsson som var konferencier hade en otrolig förmåga att få igång publiken. Några av hans standardskämt var att han till den helpackade killen nedanför scenen, som störde tillställningen, alltid sa ”Du grabben du har ju en underbart utseende – passar perfekt i radion och din röst är som gjord för stumfilmen!” Det brukade få tyst på dem.
Jag kan inte i detalj beskriva exakt hur vår färdplan såg ut, men den var inte alltid så lätt – från Karlskrona till Östersund till Växjö till Kalix… okey jag kanske överdriver men jag hoppas du förstår innebörden – ett sju helvetes flackande upp och ner i Sverige.
Har dock många fina minnen från den turnén, men här ska jag bara berätta om de andra minnena.
Dansbanan i Hedenäset (öster om Haparanda) kom vi till i god tid – packade upp vår utrustning och gjorde lite soundcheck!!! Vad tror du hände – Dansbaneägaren kom rusande och menade på att den musiken duger inte här – utan det är lika bra ni packar ihop och försvinner härifrån innan publiken kommer. Jag tror att han egentligen var snäll och bara ville rädda livet på oss….
Vi hade nog några andra liknande problem, men samtidigt var vi nog medvetna om att soulmusik inte riktigt passade in på dåtidens dansbanor.
Hur det än var med den saken så gav det hela bandet en otrolig rutin och samspel, vilket vi hade stor nytta av när vi efter TOP67 slängde bort namnet Bob Zerrie och döpte om oss till Blue & Yellow !!!
Jag undrar om du kan gissa var vi hade vår första spelning som Blue & Yellow???
Centric så klart!!!
Centric som för övrigt skrev in sig i historieböckerna för att vara Sveriges första discotek!!!
En sanning som jag trott på ända fram till häromdagen då jag träffade Bengan Hults pappa, Bertil 99år!
Han berättade om sin ungdom (15år) i Gryts Socken i Östra Göinge. Där fanns en lokal som ägdes av IOGT och där ”Hoppets Gryning” huserade på lördagarna. För att ungdomarna skulle få komma in var man tvungen att veta lösenordet, som vad Bertil nu kommer ihåg var ”Kyss mig i röven”!
Väl inne i lokalen påpekade ungdomarna ordföranden att man ville dansa! Om stämningen var rätt hämtades då Radiogrammofonen och man satte på Alice Babs på högsta volym. Hur ska man inte kunna kalla detta för discotek? Detta var alltså för 84 år sedan!!!
Det fanns en Disco Club i mitten av 60-talet, nära kvarnen bakom järnvägsstationen i Kristianstad, som hette Club Sex (ingen sexclub utan ett disco).
Bo-Roland Fotograf
Bertil, som var orkesterledare, var en fena på att fixa spelningar så det dröjde inte länge förrän vi hade massor av spelning runt om i södra- och mellan Sverige. Göteborg och Stockholm var de stora metropolerna som vi tillbringade mycket tid i.
Göteborg
Här fanns en mängd olika klubbar små och stora. För att nämna några som vi spelade på väldig ofta:
Cue Club…
var en institution i den svenska och internationella popvärlden. Många av dåtidens storheter spelade i klubblokalen eller på klubbens galor på Cirkus: The Who, Hollies, Small Faces, Deep Purple, John Mayall vara bara några av internationella storheter som Cue tog dit – och bland svenska Tages, Shanes, Peps, Björn Skifs, Fabulous Four, Spotnicks, Tommy Körberg och Blue & Yellow. Jimi Hendrix var där som gäst.
The Globe Club
Ett gigantiskt ställe i flera våningar med både disco och livemusik.
Globe låg på första våningen.
Joker
Globes andra våning
Club Karl
En märklig Club som låg på tredje våningen i vad jag kan minnas ett hyreshus.
Ingen hiss, så man fick kånka upp med all utrustning 3 våningar.
Jag vet inte exakt men du kan väl gissa vad en Hammond orgel och ett Lesley väger.
På Club Karl spelade man bara på natten, efter en annan spelning, oftast efter spelningarna på Pop In.
Jag tror vi brukade spela till 5 eller 6 på morgonen.
Pop In
Det här stället låg inne på Liseberg i en gigantiskt lokal. Vi spelade ganska ofta där och alltid tillsammans med något annat band. Första gången jag hörde Björn Skiffs var där, när vi spelade ihop med hans dåvarande band – Slam Creepers. Jag minns att jag blev djupt imponerad av hans röst (han spelade Hammondorgel och sjöng)!
På flera av våra spelningar på PopIn hade Caj och jag danslektioner i ”Bugaloo” från scenen (har även för mig att vi gjorde detta även på Centric). Jag minns tyvärr inte exakt hur det gick till, men har för mig att det var ganska uppskattat av publiken…..
Stockholm
I Stockholm fanns det så klart en massa olika Clubbar, de jag minns att vi spelade mer än en gång på var; Pråmen, Nalen, Bobbadilla Club och Gyllene Cirkeln.
Pråmen
En urfräck popclub, som fanns på en båt som låg förtöjd på Söder Mälarstrand.
Bobbadilla Club
En nattklubb som startade 1961 i en källarlokal på Svartmangatan 27 i Gamla Stan.
Renoverad 2007
Ommålad 1964 av Hagströms
Nalen
Den så anrika lokalen. Vid ett av tillfällena som vi spelade där delade vi kvällen med ”Made in Sweden”.
Rätt fräckt med två band med såna namn: Made In Sweden och Blue & Yellow !!!
Deras gitarrist Jojje Wadenius testade min Gibson Les Paul i logen och tyckte att den var väldigt svårspelada, vilket den var om man inte var van vid de slitna banden osv.
Han tyckte att jag borde lämna in den på renovering.
Nu kan jag glädja Jojje (om han nu råkar läsa det här) att jag ca 40 år senare har följt hans råd!
Här kan du läsa hela historien om renoveringen!
Gyllene Cirkeln
Ett fantastiskt ställe som startade 1962, som jazzclub och som genom åren hade konserter med en mängd storheter.
Blue & Yellows favoritställe med en fantastisk publik och vid ett av våra uppträden där, spelades det in en film. Flera fotografer med stora filmkameror filmade en hel kväll.
Vilka dom var och vad dom skulle ha materialet till har jag dessvärre inte en aning om, jag tror vi glömde fråga….
Malmö
Det fanns några stycken clubbar i Malmö
Bongo Club
En riktigt fräck popclub i centrala Malmö.
Jimi Hendrix var där 23 maj 1967 (jag var där och såg koncerten)
Högertrafik
Den 2 september 1967 spelade Blue & Yellow där och på natten den 3 september kl 5 gick Sverige över till högertrafik. Vi var ute på Malmös gator och såg spektaklet när alla skulle byta sida!!
Militärtjänst
I början av juni 1968 åkte Caj in i lumpen, detta trots ett otal överklaganden för att försöka slippa detta, men icke sa Nicke, 
den Svenska Militären på den tiden var obevekliga när det gällde uppskov!
Vi tvingades leta en ny sångare och helst då någon som även kunde spela trumpet och som kunde leta musik som vi kunde spela…. Ni förstår nog att detta var helt omöjligt.
I Göteborg vimlade det av band av olika slag. Vi hade vid det laget fått en manager, Clem Dalton en amerikansk kille som jobbade som discjocky på flera clubbar i Göteborg. Han hade kontakt med väldigt många musiker och tipsade oss om sångaren i Why Not, ett band från Jönköping.
Han blev intresserad, så den 4 juni 1968 tog Göran Lindberg (Bobo-Slacke som vi kom att kalla honom) över Cajs sångmic.
Göran var en duktig sångare med en riktigt häftig soulröst, men det fanns vissa andra negativa detaljer med honom (vill inte gå in i detalj här), som gjorde att vi under en vecka i Göteborg var tvungna att hastigt be honom packa sina grejer och gå. Vi hade ett par spelkvällar kvar den veckan, men vi klarade oss riktigt bra utan honom. Isac och jag tog över sjungandet på dessa spelningar.
Äh jag ångrar mig, jag undrar om jag ändå ska ge lite detaljer kring Bobo-Slacke?!?!
När han kom med i bandet hade han ingenstans att bo utan fick helt enkelt kinesa hemma hos mig i mitt pojkrum på Sjöcronasgata 10 (om nu inte gatan fortfarande hette Österlånggatan då).
Min pappa som var en hygglig själ men med ett temperament stod till slut inte ut med den nonchalanta och snåla grabben (min pappas kommentar). Om Göran köpt en flaska ketchup och upptäckt att någon annan varit och tagit från den kunde han kommentera det, men däremot fanns det aldrig någon ödmjukhet från honom att han fick bo och äta gratis hos oss. Det slutade med att min pappa Dan slängde ut honom och Isac, som på den tiden bodde i en gammal liten etta på Västra Vallgatan fick ta hand om honom. Göran lånade ofta pengar av oss men hade väldigt svårt att betala tillbaks… Alla de här småsakerna satte så klart sina spår, så när vi då var i Göteborg den där veckan och Göran kom till oss och sa att efersom han var dragplåstret i bandet så ville han ha mer betalt….
Ni vet redan vad vi svarade….!
Luften gick nu ur det här, i mitt tycke, kanonbandet och vi bestämde oss för att lägga av….. Detta var på hösten 1968.
Världen väntade
M/S Kungsholm
Påmönstringsbok
På den tiden ett perfekt sätt att utforska Världen. Jag fick i stort sett se hela världen under ca 10 månader med detta fantastiska fartyg!!!
New York
Vi gjorde bl.a. många besök i New York och vid ett av de besöken var jag och min kompis Thomas Gudmundsson på stan för att festa. Vi hamnade på en gigantisk klubb, som när vi kom var ganska folktom. På varje bord stod en liten vas med 3-4 träklubbor (en pinne med en rund liten träkula på) – vi fattade absolut inte vad de hade för funktion – inte förrän stället fylldes av gäster och det stora bandet började spela. Gästerna trummade med i musiken med pinnarna på borden – helt magiskt faktiskt. Rätt som det var sa orkesterledaren i micken – ”We have a very special guest here tonight – please MR King come up on stage and join us” – vilket han så klart gjorde. Vi var 18 år och hade aldrig varit med om något dylikt. Det räckte inte med det – när vi stod i en av barerna började en kille prata med oss och undrade var vi kom ifrån…osv.. Jag frågade vad han hette och fick svaret ”James Brown”. Vi fick klart för oss att han inte lurades och berättade för honom hur känd han var i Sverige – vilket han inte hade en aning om.
Ibland är världen liten!?!
Hemkomst till Kristianstad
När jag väl kom tillbaks till Kristianstad hade väldigt mycket förändrats. På Pub Caesar t.ex. hade ju stammisarna egna ölkrus, drejade av keramikern Paul Beck, som höll till i källar-källaren under Caesar (Det var liksom en källare lite djupare ner än den normala källaren – mycket märkligt!).
Jag kände mig nog lite utanför och utan något band att spela med. Kanske satt man och klinkade lite på nämnda Pub, men utan band. En Irländare (minns inte vad han hette) höll till på puben och han hade lite kluriga irländska sånger, som man kunde försöka kompa till om man var modig.
Livet utan Musik är lite tomt.
Den som väntar tillräckligt länge….. Lasse Beijbom och Caj (tillbaka från lumpen) hade börjat umgås och ville starta ett nytt band och jag var ju så klart inte sen att hänga på…..
Vi fick ihop ett gäng duktiga musiker och började repa, nu på Centric i Åhus (familjen Jehlbo var under alla år alltid hyggliga mot oss när det gällde att låna ut deras lokal för repor). Vi fick ihop ett ganska svängigt band, men vad skulle vi heta????